En dag som inte liknar de andra blev jag en av dom andra

Brunchrapporten i P3 sänder på  måndag den 18 maj en specialare  om dom andra, de som inte tillhör alla andra. Ett program om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning.

Under några år i mitt liv ville en person att jag inte skulle tillhöra de andra.  I en svår stund skrev jag då ett brev till min chef. Hans reaktion blev:

”Du som är så stark, det här klara Du!”

Så här i efterhand måste jag tillstå att det klarade jag inte alls bra. Jag tog skada och för att kanske kunna hjälpa någon annan publicerar jag delar av mitt brev. Brevet skrev jag efter en dag i samma rum som person  X nedan. En dag som sved och gjorde ont.

Till min chef
En dag som inte liknar de andra, men som gör så ont.

”Att inte bli hälsad på, att behandlas som luft, som en icke-varelse och som en som saknar värde tär på krafterna  och tillfogar mig psykisk smärta, även om bemötandet utgår från  EN enda person. Att göra så här har ett namn! Mobbning.”

Jag beskriver  den utlösande handlingen och  att jag sjukskrevs efter en månad med diagnosen allvarlig stressreaktion.

-”Läkaren sa att sådant här kan ta tid och att jag borde överväga att anmäla arbetsskada.”

Det kunde jag inte tänka mig. Jag hade svårt att se mig själv som ett offer. Jag tänkte att det här går väl över och började jobba igen efter en vecka
Jag fick prata med en kurator som efter att hört min berättelse sa att jag lämnat konflikten och att det i sig kan leda till att person X kommer att trappa upp. Inte trodde jag väl det men så rätt hon fick.

”Ett tag försökte X gå rakt igenom mig trots att jag snabbt lärde mig att väja undan vid möten. Dörrar slängdes igen mitt framför ansiktet, de hotfulla dödande blickarna slungades ut som projektiler.  Konferenstid blev rena helvetet. […]

Stämningen i gruppen påverkas negativt och jag själv far illa. Jag förminskas, tappar orden och vad värre är orken. Jag känner stark oro för min hälsa och ångestknipet i magen tilltar.” […]

datum och underskrift

Jag hade under den här tiden ett starkt nätverk och bra samarbete med  arbetskamrater i olika grupper.  Det räddade mig. Ändå kan jag idag inte sluta att förundras över att ingen som såg satte ned foten.

Ingen är felfri och felhandlingar och konflikter inträffar.  Att totalt skåpa ut, osynliggöra med avsikt att psykiskt förinta en person som handlar oöverlagt och gör en felhandling är inte konstruktivt. Och att agera så i två år …?  För att vara sanningsenlig pågick det ytterligare några år efter det att brevet skrevs.

Vad är det som driver en person att göra så? Det är en fråga jag inte har något svar på. Jag vet bara att det som hänt sitter kvar som ett ärr och påverkar mig än idag. Ett tag drog jag mig undan och var en av dom andra istället för att tänka:

-”Tråkigt att person X gör så här men det är ju egentligen hans problem”.

Bloggat: Mymlan, signeratKjellberg, Psykbryt
Läs vad andra skriver om ,