Man måste veta vad ens ord betyder!

Om vikten av betydelsen, Tage danielsson

En far blev arg när sonen sa ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släppte därvid ut den tvångsinsydde.
Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.

Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.
Ett ord, så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.

Det som förbryllade vår gosse var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?
Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.

Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist
blir självuppfyllande som profetia!

Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.

Tage Danielssons Rotbok. Tankar från roten,

 

Bloggat: Väntar storm i det politiska landskapet? Annarkia

 

Annonser

och igen

innerst inne vet jag att det inte är någon id’e men måste testa a last time och pinga bloggportalen

konsert med Salem


Första advent 2010.

En välbesökt stuga första advent. Brostugan på vindbron i Jönköping.

Här ringlar låg kö med små barn för att få komma in och sitta i knät på tomten och lämna önskelappar inför julafton. Med tindrande ögon står de där och håller mamma eller pappa hårt i handen  som generationer före gjort. Om jag bara hade kunnat med hade jag ställt mig i kön och sedan där inne viskat i tomtens öra:

En Ipad från Apple vill jag ha. Snälla, snälla tomten.

Nu var det ett tag sedan,  ja  flera decennier sedan jag i ett obevakat ögonblick såg min pappa ta på sig tomteskägget en julafton. Vilken besvikelse jag kände den gången då jag sprang undan för att inte avslöja vad jag beskådat. Så tomten i brostugan fick klara sig utan mitt besök idag och jag får väl lägga undan en slant om det ska ligga en Ipad under granen.

Förra årets önskeklapp.

Tänk att så många av oss blir tagna på sängen när vintern slår till. Det handlar dagens bloggpost på annarkia.se om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Min cerise cykel har en själ.

Jodå jag gillar fortfarande min nya cykel. Lättrampad och med gammaldags styre glider jag fram på Jönköpings gator.

Min gamla cerise med sportstyre känner sig nog övergiven där den står i husets cykelförråd. Ingen har nappat på att köpa den. Ännu. Bra .  Den cykeln är förknippad med så många minnen och är också starkt laddad med både ångest och glädje.  Jag köpte den efter en vistelse på Furusjön. Innan hemresan valde vi ut några saker som skulle få oss att tänka framåt. Jag var nyopererad och kände stundtals ångest för morgondagen. Cancer är en oförutsägbar sjukdom och ovissheten var svår att bära . Vistelsen på Furusjön  fick mig att tro på en framtid och gav mig också   nya vänner.

Min cerise cykel var en av de saker jag lovade mig själv. Den symboliserar hopp, framtid och tillfrisknande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Cykeltur, motion och terapi

Succesivt närmande till det som väcker obehag eller rädsla och helt avslappnad är hemligheten bakom beteendeterapi.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Maskrosor och maskrosbarn

Finns det några tåligare blommor än maskrosor. De fullkomligt invaderar vår gräsmatta vid stugan. Varje år förklarar vi krig mot maskrosarmén. Visst känns det bra när gräset är klippt och inte en enda gul prick är i sikte. Så fort jag  vänder ryggen till är de där igen. Fler och fler för varje år och med allt kraftigare rotsystem

vår_09

Några  som korsat min väg under årens lopp är vad man kallar maskrosbarn, barn  som trots dåliga odds klarat sig bra i livet. Starka barn som också haft turen att ha någon i sin omgivning som uppmärksammat och synliggjort dem. En vuxen som ser och visar ett barn, som far illa, kärlek och omsorg kan ibland ge tillräcklig näring.

Hur ska det gå för alla de barn som saknar vuxenstöd där hemma  nu när skolorna skär ned och grupperna blir större?

Bloggat: Alliansfritt Sverige
Läs vad andra skriver om , ,


En dag som inte liknar de andra blev jag en av dom andra

Brunchrapporten i P3 sänder på  måndag den 18 maj en specialare  om dom andra, de som inte tillhör alla andra. Ett program om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning.

Under några år i mitt liv ville en person att jag inte skulle tillhöra de andra.  I en svår stund skrev jag då ett brev till min chef. Hans reaktion blev:

”Du som är så stark, det här klara Du!”

Så här i efterhand måste jag tillstå att det klarade jag inte alls bra. Jag tog skada och för att kanske kunna hjälpa någon annan publicerar jag delar av mitt brev. Brevet skrev jag efter en dag i samma rum som person  X nedan. En dag som sved och gjorde ont.

Till min chef
En dag som inte liknar de andra, men som gör så ont.

”Att inte bli hälsad på, att behandlas som luft, som en icke-varelse och som en som saknar värde tär på krafterna  och tillfogar mig psykisk smärta, även om bemötandet utgår från  EN enda person. Att göra så här har ett namn! Mobbning.”

Jag beskriver  den utlösande handlingen och  att jag sjukskrevs efter en månad med diagnosen allvarlig stressreaktion.

-”Läkaren sa att sådant här kan ta tid och att jag borde överväga att anmäla arbetsskada.”

Det kunde jag inte tänka mig. Jag hade svårt att se mig själv som ett offer. Jag tänkte att det här går väl över och började jobba igen efter en vecka
Jag fick prata med en kurator som efter att hört min berättelse sa att jag lämnat konflikten och att det i sig kan leda till att person X kommer att trappa upp. Inte trodde jag väl det men så rätt hon fick.

”Ett tag försökte X gå rakt igenom mig trots att jag snabbt lärde mig att väja undan vid möten. Dörrar slängdes igen mitt framför ansiktet, de hotfulla dödande blickarna slungades ut som projektiler.  Konferenstid blev rena helvetet. […]

Stämningen i gruppen påverkas negativt och jag själv far illa. Jag förminskas, tappar orden och vad värre är orken. Jag känner stark oro för min hälsa och ångestknipet i magen tilltar.” […]

datum och underskrift

Jag hade under den här tiden ett starkt nätverk och bra samarbete med  arbetskamrater i olika grupper.  Det räddade mig. Ändå kan jag idag inte sluta att förundras över att ingen som såg satte ned foten.

Ingen är felfri och felhandlingar och konflikter inträffar.  Att totalt skåpa ut, osynliggöra med avsikt att psykiskt förinta en person som handlar oöverlagt och gör en felhandling är inte konstruktivt. Och att agera så i två år …?  För att vara sanningsenlig pågick det ytterligare några år efter det att brevet skrevs.

Vad är det som driver en person att göra så? Det är en fråga jag inte har något svar på. Jag vet bara att det som hänt sitter kvar som ett ärr och påverkar mig än idag. Ett tag drog jag mig undan och var en av dom andra istället för att tänka:

-”Tråkigt att person X gör så här men det är ju egentligen hans problem”.

Bloggat: Mymlan, signeratKjellberg, Psykbryt
Läs vad andra skriver om ,