Vilken märklig känsla det var att komma tillbaks till Danscentrum. Här dansade jag en gång i tiden jazzbalett. Så mycket balett har det inte blivit på senare år. Mitt knä sa nej nu får det vara nog.
Men nu så hade jag bestämt mig för att i testa Line Dance. Motion för både kropp och hjärna visade det sig och jättekul.
SMHI har utfärdat klass 1 varning för kusten. Kuling och snö väntar. I Jönköping har vi för första gången på länge haft plusgrader ute. Dropp på fönsterbrädet och snö från taket fick vårkänslorna att börja spira.
Säkrast att passa på innan snön försvinner och vintern blir ett minne blott tänkte jag och packade bilen med skidor och termos. Nästan ensam i spåret och med en behagligare temperatur än på länge blev det en stressfri stund bland vinterskrudade granar och ren luft.
Senaste väderprognosen lovar mer snö och kallare igen. Då blir det bara att bita ihop och vänta igen.
Mer snö är på väg och isen på Vättern breder ut sig igen. Vintern biter sig fast och ger möjlighet till skidturer ett bra tag framöver. På måndag köper jag mig ett par nya lättåkta skidor och ger mig ut i spåren. Det var ett tag sedan sist. Livet i city har satt sina spår. Det var så lätt att ge sig ut i spåren när vi bodde uppe på höjden. Bara att spänna på skidorna utanför dörren och vips så var man inne i skogen.
En något vilseledande rubrik för en dag som denna. I normala fall hade jag huttrat och sagt -usch vad kallt det är. -6 grader är en ovanligt låg temperatur där jag bor. Med tanke på hur det varit upplever i alla fall jag -6 som ganska hyggligt. En lång promenad upp till A6 i sol och knastrande snö lockade.
Stövlarna, de där stövlarna modell ecco som tagit slut i min storlek nere i sta´n var de som spökade. Visst fanns de på A6. Jag tömde plånboken ut och in och lånade en slant av mig själv. Varma , snygga och bekväma stövlar med sula som gör att jag kan ta mig över glashala trottoarer.Skämde jag bort mig själv nu igen? Njae, tycker nog att jag är värd de fina varma halkfria stövlar.
I år bröt jag trenden att shoppa loss på annandagsrean. Vanligen brukar jag bära hem en och annan kasse med nyinköpta kläder. Ska jag vara helt sanningsenlig blir det många kassar. Mitt intresse för kläder skyller jag på min farmor som var sömmerska. När jag var ett år hängde det tjugo små klänningar i garderoben.
Ja,ja jag vet att jag som vuxen har eget ansvar och det hänger faktiskt inte tjugo klänningar i garderoben. Man kan ju rensa ut.
Inte ens ett par sockor blev det i år. Istället införskaffade jag det jag länge drömt om, en alldeles egen gitarr. En spansk gitarr. Jodå nedsatt pris var det på den. Så himla kul att spela på en gitarr visste jag inte att det var. Ukulelen var mitt förspel och underlättar fingersättningen även om ackorden är helt annorlunda. Men vilket fint och behagligt ljud. Ja inte när fingrarna sitter fel förstås.
Några sysselsättningsproblem finns inte och har väl aldrig gjort det. Bloggandet är det som kommer att få stå tillbaks för gitarrspelet. För färdighet kräver övning. En himla massa övning.
I år firar vi julafton i Göteborg. I mejlen fick jag en uppmaning om att spela ett julmedly på ukulele tillsammans med min syster. Ja vi talade lite löst om det då jag fick låna med mig hennes gamla ukulele. Jag har aldrig spelat något instrument i hela mitt liv om jag undantar fiolspelandet under ett år som åttaåring. Vet i sjutton om det kommer att sitta den 24?
En av julsångerna, den enklaste är den här:
Fingrarna vill inte riktigt hänga med i den här takten och detta är den lättaste låten. Okey, okey jag gör ett försök och ligger i hårdträning inför julafton.
Jodå jag gillar fortfarande min nya cykel. Lättrampad och med gammaldags styre glider jag fram på Jönköpings gator.
Min gamla cerise med sportstyre känner sig nog övergiven där den står i husets cykelförråd. Ingen har nappat på att köpa den. Ännu. Bra . Den cykeln är förknippad med så många minnen och är också starkt laddad med både ångest och glädje. Jag köpte den efter en vistelse på Furusjön. Innan hemresan valde vi ut några saker som skulle få oss att tänka framåt. Jag var nyopererad och kände stundtals ångest för morgondagen. Cancer är en oförutsägbar sjukdom och ovissheten var svår att bära . Vistelsen på Furusjön fick mig att tro på en framtid och gav mig också nya vänner.
Min cerise cykel var en av de saker jag lovade mig själv. Den symboliserar hopp, framtid och tillfrisknande.
På begäran. Så här ser den ut min senaste förälskelse, lättrampad och bekväm, underverket som tar mig uppför backarna. Långa cykelturer i höstlandskapet två dagar i följd, det är höstlov som ger motion.